Bara de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger.

Charlotte har landat.
Jo, hade lite för många bollar i luften ett tag. Sen pratade en fantastisk vän mig till rätta, en vän som jag känt sedan första skoldagen i ettan. Nu har jag släppt efter lite. Lämnat lite bakom mig. Avslutat några kapitel.

och jag är glad. Så väldigt glad. Jag har inte allt jag vill ha. Det har ingen. Men det känns som om jag har allt inom räckhåll på något vis. Känns som om att jag inte belastar mig själv för mycket längre.

Och trotts att det är ganska mkt i skolan just nu, så är allt okej.
Man blir lite stolt över sig själv. När man tagit sig från perioden då skrattet och gråten kom om vartannat, när man mist all kontroll och till slut nästan brutit ihop. När man tagit sig ur den, måste det vara okej att vara lite stolt, visst?
Är inte säker på att alla kände till det där. Det var ingen deprission, nej jag var ju ofta riktigt glad, men...
aja, nu är det över. Och Charlotte sitter och fixar och donar med sin blues. Den blir bra, haha. Lika modig som Sanna kommer hon knappast att kunna bli. Men haha, vem vet ;)

Projektet då. Haha. Jag och min arbetskamrat är väldigt lika. det är det som är kul. Vi babblar o babblar, glider ifrån ämnet och säger nästan alltid samtidigt OJ, NU KANSKE VI SKA HÅLLA OSS TILL ÄMNET.
Idag ringde jag till någon instution. Visste inte vad jag skulle säga... Det var ganska kul, la till några avancerade ord så att magen fick magmuskler av garvet efter ett tag. Haha.

Och annars... vädret suger. Men det är ganska varmt, det är ok att rida på volten. Min horsie är halt. Skipårej. Men har dock min andra horsie, som går bättre än någonsin, så jag håller humöret uppe.

Nä, nu måste jag fila klart på blusen. Ska titta runt efter ltie inspiration.
IMORGON FYLLER MOA ÅR.

Kraam Charlotte